Kamishibai (japanska 紙芝居, bokstavligen ”pappersteater”) är en japansk berättarform: en berättelse framförs med stora bildkort i en liten träteater – hela gruppen tittar på samma bilder tillsammans.
Kamishibai uppstod i Japan, där vandrande berättare använde den från 1920-talet och drog från gata till gata med en liten teater monterad på cykeln.
I Tyskland har kamishibai varit utbredd sedan 1990-talet, framför allt i förskolor, grundskolor och bibliotek – som berättarteater med bildkort i A3- eller A4-format.
Bildkorten sitter i en liten teater med en scen. Berättaren drar ut korten ett i taget och visar bilderna för gruppen, medan texten står på baksidan.
På så sätt uppstår en gemensam blick på samma berättelse: alla tittar åt samma håll, lyssnar och samtalar om det de sett.
Kamishibai stärker språk, koncentration och gemensamma upplevelser. Den tydliga formen – en bild i taget – ger barnen trygghet och bjuder in till att prata med och berätta själva.
Samtidigt är berättarteatern enkel att använda: den behöver ingen el och ingen uppställning och fungerar lika bra i grupprummet som utomhus.
Barn växer i dag upp med skärmar. Frågan är inte om, utan hur digitala medier används i det pedagogiska arbetet.
Kamishibais styrka – att titta och berätta tillsammans – kan förenas med digitalt innehåll: foton, barnens egna bilder, filmer, boardstories och lärspel.
eKami för kamishibains idé in i den digitala världen: en högkvalitativ pekskärm sitter i en träram med tavelflyglar – som en liten scen som kan öppnas.
Därmed blir den klassiska berättarteatern ett mobilt mediecenter: upplev berättelser, skapa eget innehåll, presentera och dokumentera – i förskola, fritidshem, grundskola och bibliotek.
Och den som vill kan använda eKami helt klassiskt: skärmen kan lyftas ur, och ramen blir en teater för bildkort och figurer.